Nu får ni gilla den vare sig ni vill eller inte ;)

Den blev ju inte så bred, det var det som var det mesta jobbet med den förra, men jag orkade inte hålla på och pyssla med det denna gången, så ni får vara nöjda och glada ändå ;3

Bestämde mig för att ha en liten roligare header den här gången som var lite mer mig haha... (ni fattar nog om ni kollar vanliga bloggen) me vad tycks? Hiss eller diss? o.o I'll be watching you 'till you answer my question xD

Såå, kolla vanliga bloggen oxå, då blir jag glaaad! xD

(Ni hittar den bland länkarna)

Julias perspektiv

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade väntat på det här ögonblicket så länge! Vad skulle jag säga? Jag fick ju inte verka som ett vanligt, nördigt fan. Jag skulle vara speciell. Varför hade jag svimmat? Jag var så arg på mig själv. Jag hade mycket hellre svimmat när vi tog den där läskiga sprutan i sjuan och tagit all skit från killarna i klassen än att svimma nu! Jag fick komma på något. Jag reste mig upp.

”I think it was because it's so hot in here. I mean, we're from Sweden. It's very much colder there, you now”, sa jag och borstade av mina kläder. Det var en dålig lögn, men jag kunde i alla fall hoppas på att de skulle skratta.

”Sure. You're a directioner, right?” sa Niall och log. Han kollade på mig och jag kunde inte prata. Jag fick bara fram ett ”mm” och nickade. Han skrattade lite.

”Are you okay?” frågade Liam oroligt.

”Sure”, sa jag kort och nickade. ”I think so”.

”Good. I will just go and pay for the bottle of water I opened”, sa han sedan. Han nickade mot flaskan han höll i handen och började gå mot kassan.

Ronjas perspektiv

Niall skrattade lite mer. Han var ju tusen gånger sötare i verkligheten! Jag skämdes så för att jag inte hade känt igen dem från början. Men min kompis svimmade ju, så jag hade väl en ursäkt.

”What's your name?” frågade han mig.

”My name is Ronja”, sa jag snabbt. Jag var så nervös.

”Rona?” frågade han och rynkade på ögonbrynen. Jag kunde inte låta bli att fnissa över hur han uttalade mitt namn.

”Ronja!” sa jag mer tydligt den här gången, medan jag fnissade.

”Ronja?” sa han och la huvudet på sned. Han sa det rätt den här gången, men uttalet var fortfarande roligt. ”Am I right?” frågade han och log.

”Yes, I guess so”, sa jag och fnissade.

”I hope you have a name that is less complicated”, sa Niall och kollade på Julle.

”Julia”, sa hon och log.

”Julia”, sa han. ”That was easy”. Han log igen. Då kom Liam tillbaka.

”Look! This is Julia and Ronja!” sa Niall stolt och pekade på oss när han sa våra namn. ”It's a bit hard to say Ronja, but you'll learn it”, la han till.

”Hi Julia and... Ronja?” sa Liam och han klarade att säga det, men med samma lustiga uttal som Niall. Både jag och Julle log, och Niall såg lite sur ut för att Liam klarade det på första försöket.

”I guess we'll se you later”, sa Niall och vinkade.

”Bye!” sa både jag och Julia samtidigt.

När de hade gått kollade jag och Julle samtidigt på varandra. Vi log. Sedan kramade vi varandra och tjejskrek. Vi snurrade runt i kramen och var helt galna.

”I'm sorry, but you have to be more quiet”, kom en man som jobbade i mataffären och sa. Vi nickade med stora, oskyldiga ögon. När han hade gått gick vi och hämtade vår korg med en tandborste och två påsar chips, och gick till kassan. Allt kändes så overkligt. Hade vi verkligen vart i en mataffär när vi träffat Niall och Liam? Det hade vart normalare om vi hade träffat dem på... jag vet inte... en äng? På stranden? Mitt inne i staden? Men inne i en mataffär? Det kändes för vardagligt.

När vi kommit hem så slängde vi av oss skorna och började skrika.

”Vad är det, tjejer?” frågade mamma förvånat när hon kom in från balkongen med Elsa hack i häl. Hon lät en smula oroad också.

”VI HAR TRÄFFAT NIALL OCH LIAM!” skrek vi i mun på varandra. Vi började berätta, fortfarande skrikande, samtidigt, så att man inte hörde ett ord av vad vi sa.

”Va?” frågade Elsa med stora ögon. Jag trodde att hon i alla fall hade fattat att det var något väldigt speciellt.

”Åh, det här påminner mig om när jag var ung”, sa mamma, och jag tror att alla slutade lyssna där. I alla fall jag. Efter det kom förmodligen en historia om när hon träffat sin största idol och han kysste henne på handen. Den historian tröttnade man ju aldrig på. Suck. Men egentligen så var jag för glad för att vara trött på mamma.

Efter ungefär en timme gick jag och Julle ut för att kolla på stranden. Det hade börjat bli solnedgång och palmerna skapade skuggor över stranden. Plötsligt såg jag någon som hoppade ut från skuggorna.

”Boo!” sa personen. Det var Niall!

”Hi!” sa jag och Julle, alldeles överväldigade. ”You scared us”, skrattade Julle.

”So, what are you doing?” frågade Niall.

”We just wanted to look around”, sa jag och log. Det var svårt att inte le när Niall stog framför en.

”Can I walk with you?” frågade Niall.

”Sure!” sa jag. Just då hörde man Julles ringsignal. Hon plockade upp mobilen ur väskan och kollade på den.

”Det är pappa” viskade Julle till mig. ”I have to take this” sa Julle ursäktande till Niall. Efter att hon hade pratat en stund med sin pappa och Niall förundrande hade kollat så la Julia på.

”I have to go to the hotel, it's something important I have to do”, sa hon.

”Okay”, sa Niall. ”Bye then!” sa både jag och Niall samtidigt och vi började skratta. Julle gick, och nu var jag alltså ensam. Med Niall. På stranden, i solnedgången. Vad skulle hända nu?

-------------------------------------------------

 Då var sjunde kapitlet klart! Jag hoppas att ni inte slutat läsa denna novellen nu, jag har bara haft så sjukt mkt att göra nu, så jag har inte hunnit vara kreativ och skriva på novellen.. Men kolla på min lilla

www.linneapea.bloggplatsen.se där jag har hållit mig ganska uppdaterad :)

Julias perspektiv

Nu satt vi på planet och väntade på att det skulle starta. Vi hade precis kommit in och satt oss på våra platser. Planet var ganska stort, och jag hade åkt med det förut, när jag skulle till Grekland med min familj.

”Ska vi kolla efter Linnea?” frågade Ronja mig.

”Vem är Linnea?” frågade Eva, Ronjas mamma bakom oss. Det var så att jag och Ronja satt bredvid varandra i sätena framför Eva och Elsa.

”En tjej vi träffade innan vi satte oss på planet” förklarade Ronja snabbt.

”Visst, vi kan kolla efter henne. Det tar ju lite tid innan planet startar” sa jag och började se mig omkring. Jag reste mig upp och gjorde en gest till Ronja att göra det samma.

”Ska vi gå bakåt eller?” frågade hon när hon rest sig från sin plats. Vi satt ganska långt fram, så vi kollade framåt lite och gick sedan bak. Det var tre rader med två säten bredvid varandra, så vi delade på oss så att Ronja gick på vänstra sidan om mittersta raden och jag på den högra.

En man kollade konstigt på mig bakom sin tidning när jag sträckte på mig för att kolla vem som satt bredvid honom. Jag log ett snabbt leende mot honom och fortsatte sedan att gå. Jag gick fram till en tjock kvinna och kollade även bakom henne. Varför var det som om alla ville att man inte skulle se vem som satt bredvid dem? Konstigt var det i alla fall.

Ronjas perspektiv

”Äsch, vi går tillbaka”, sa Julle när vi nått änden av planet.

”Ja, vi får väl göra det”, sa jag med en suck. Tänk att vi skulle gå igenom alla säten på hela planet och ändå inte hitta Linnea.

Lite senare satt vi på våra platser igen och matvagnen kom.

”Hej, vill ni ha något att äta eller dricka?” frågade flygvärdinnan bakom vagnen dem som satt framför oss.

”Ja, jag tar gärna en cola, om det finns” sa någon. Jag kände igen rösten. Det tog en stund att placera den, men sedan kom jag på att det var Linnea!

”Självklart” sa flygvärdinnan, tog fram en cola och tog betalt.

”Julle, hörde du? Jag tror Linnea sitter framför oss!” viskade jag.

”Ja, eller hur?” svarade hon. När vagnen passerat petade Julia mellan sätena, på personen vi trodde var Linnea. En kvinna reste lite på sig och kollade argt bak på oss. Julle hoppade till och började rodna.

”Oj, ursäkta”, sa jag för att Julia skulle slippa prata. ”Jag trodde att det var någon annan, förlåt så hemskt mycket” la jag till och kvinnan satte sig igen. Då reste personen bredvid kvinnan sig upp. Det var däremot Linnea.

”Oj, är det ni!” sa hon och började fnissa. ”Det där var min mamma” sa Linnea och började rodna lite hon med.

Julias perspektiv

”Jaha” sa jag och började återfå talförmågan. Det som hänt var väldigt pinsamt. Hur lyckades jag alltid? Jag kollade på Ronja. Jag var verkligen skyldig henne en tjänst, för att hon tog på sig skulden.

Vi pratade nästan hela resan, Ronja, Linnea och jag, och vi fick reda på att Linnea skulle bo på samma hotell som oss!

När vi var framme gick det väldigt snabbt, kändes det som. Helt plötsligt satt vi i taxin, på väg till hotellet.

”We have arrived to Seahorse And Star Hotel. Thankyou” sa taxichauffören och stannade.

”Thankyou too” sa Ronjas mamma och betalade honom. Seahorse And Star Hotel var ett väldigt fint hotell egentligen. Vi gick in genom de stora portarna och bara stog där innanför dörren och kollade ett tag. Det var mitt på dagen, så solen sken in genom de stora fönstrena bakom receptionen i lobbyn. Väggarna hade havsinspirerade prydnader, med en massa saker som till exempel sjöstjärnor och livbojar, och färgtemat var trä, vitt och turkosblått. Efter att vi beundrat lobbyn gick vi fram till disken, Eva, Elsa, Ronja och jag. Linnea och hennes mamma skulle komma lite senare, eftersom deras taxi var försenad och det fanns inte plats för alla i vår.

”Hello!” sa Eva. Hon plockade upp den utskrivna versionen av mailet som hon fått från jobbet, som hon skulle visa för receptionisten. ”I've got this from my job, and they said I should show it to you when I got here”.

Lite senare hade vi nyckeln till rummet, och vi letade upp det. Det var rum nummer 236, alltså på andra våningen. Elsa hittade det.

”Här är det!” ropade hon när hon såg det och sprang till oss. Hon drog ivrigt med sig Eva så att hon kunde låsa upp det.

”Wow” viskade Eva när hon öppnat dörren. Jag och Ronja skyndade oss dit. När vi gick in i rummet så såg man att tapeterna var i en turkosaktig nyans, och golvet var i mörkt trä. Det fanns fyra sängar, en av de var en dubbelsäng, men de låg i olika små rum. Och det fanns en stor balkong som vette ut mot stranden och havet. Det fanns ett matbord inomhus, och ett bord ute på balkongen. Det fanns även ett kök och såklart ett badrum. Hela hotellrummet var väldigt stort. Väggen vid balkongen var helt gjord av glasdörrar, och det kom in väldigt mycket ljus. Men om man ville så kunde man dra för vita men tjocka gardiner för fönstrena.

”Jag skulle kunna bo här i resten av mitt liv” sa Elsa och såg sig sakta omkring.

”Ja, eller hur” sa Ronja. Jag drog min resväska efter mig och ställde den i ett hörn. Jag skulle bara borsta håret, det hade blivit så trassligt på flygplanet. Jag tog fram min necessär och började kolla i den.

”Oj! Jag har glömt min tandborste” upptäckte jag.

”Va? Men vi kan gå och köpa en!” sa Ronja och kollade på sin mamma som om hon bad om tillåtelse.

”Visst, gör ni det. Använd eran engelska då, för att få tag på en affär!” sa hon och log ett leende som om hon var stolt över att hon hittade ett pedagogiskt syfte i att köpa en tandborste. Jag började nästan skratta, men lyckades hålla mig. Vi gick ut och jag tog med mig min plånbok.

”Excuse me”, började Ronja när vi stod vid receptionen. ”Do you know where we can find a shop?”

”What kind of shop?” frågade kvinnan som nu stod där. Hon såg ut att nyss ha tagit en dusch eller badat, för hennes hår var blött. Det såg ganska roligt ut till kavajen hon hade på sig.

”I need a toothbrush, so I guess we have to go to a supermarket or something”, sa jag.

”Yes. You can find a supermarket just around the corner, on the right side when you come out from here”.

”Okay, thankyou!” sa både jag och Ronja och vi gick därifrån.

Ronjas perspektiv

Lite senare var vi i affären, och hade hittat en tandborste. Vi bestämde oss för att köpa lite snacks också för att fira första kvällen i Miami. Vi gick till delen av affären där det fanns chips, ostbågar, godis och liknande. Bredvid oss stog det en kille med en korg med kyckling och en påse med pommes frites i. Helt plötsligt kom det en kille springande.

”Hey, Liam! Can't we buy some of these too?”, ropade han och slängde ett paket chips mot killen med korgen. Men istället för att chipspåsen skulle bli fångad av honom, råkade den andra killen kasta den rakt på mig.

”Oh... I'm so sorry”, sa killen med korgen, som antagligen hette Liam. Sedan kom killen som kastade fram till mig och började rodna.

”I didn't mean to... I'm... sorry” stammade han. Mitt i allt svimmade Julia. Jag fattade inte alls varför först, så jag sprang fram till henne utan att svara killarna.

”Julle? Julia? Vakna!” sa jag förtvivlat. ”What am I gonna do?” frågade jag killarna som stog lutade över Julia.

”I don't know” sa killen som kastat chipsen på mig förtvivlat.

”Get water!” sa han som jag trodde hette Liam. Han sprang fram till en kyl och såg ut att tveka, sedan hämtade han en vattenflaska. Han öppnade den och hällde lite vatten försiktigt på Julle. Efter ett tag slog hon upp ögonlocken och kollade på oss, enefter en.

”Du vet när vi sa att vi skulle hitta One Direction”, sa hon. Killarna såg frågande ut, men jag struntade i dem.

”Ja?” sa jag.

”Vi har hittat dem”.

----------------------------------------------------------

Nu så! Bästa kapitelavslutet (?) jag har skrivit everrrrrrrrr! :3

Det blev ett RIKTIGT långt kapitel den här gången...

Undrade om ni ville att jag skulle fortsätta skriva på engelska när någon engelsk/irländsk/amerikan pratar! ;)

(Förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag, men jag samlade idéer till när 1D skulle komma in)

Ronjas perspektiv

Det var en fin morgon, och det hade precis blivit ljust när mamma kom in och väckte oss. Hon såg glad och förväntansfull ut.

”Så ja, tjejer, nu får ni vakna!” sa hon när hon kom in i rummet. Vi sträckte på oss och gäspade och stönade, men när vi kom ihåg vad vi skulle göra så flög vi upp.

”Så ska det se ut”, sa mamma nöjt. ”Klä på er nu, jag har precis tagit fram något snabbt åt er att äta”, la hon till.

”Okej”, sa jag och Julia nickade. Jag och Julle småpratade lite om hur spännande det skulle bli medan vi klädde på oss och gjorde oss i ordning. Vi packade det sista och gick ut för att äta lite frukost. Det var bara flingor och mjölk, så vi åt ganska snabbt.

Elsas perspektiv

Jag var så fruktansvärt morgontrött. Tänk vad skönt livet skulle vara utan morgnar. Fast det skulle kanske inte gå...? Hur som helst, jag gick ut i köket och såg Ronja och Julia sitta och äta frukost.

”Hej Julle!” sa jag och satte mig på en ledig stol bredvid Ronja.

”Hej Elsa!” svarade hon glatt och fortsatte att äta sina flingor. Jag var med och pratade med dem samtidigt som de åt. De berättade om att One Direction skulle vara i Miami samtidigt som oss, och att de skulle leta efter dem.

”Stalkers!” skämtade jag och gjorde en grimas. Vi skrattade.

”Vi tänkte inte ta det så långt, men kolla efter dem ska vi ju i alla fall göra”, skrattade Ronja. De åt upp och diskade och gick sedan för att hämta sina packningar och bära ut dem i bilen. Jag hade redan burit ut min packning, och mamma också. Ronja och Julle kom in igen och Ronja ropade från dörren.

”Elsa! Kommer du? Vi ska åka nu!”

”Kommer!” ropade jag tillbaka. Jag sköt in stolen jag suttit på och sprang ut. Precis utanför dörren stannade jag och kollade på vårt hus. Nu skulle jag åka på min första semester utomlands. Och den var till USA! Det var ganska konstigt, men jag älskade det. Jag viskade tyst hejdå, och gick sedan till bilen. Jag öppnade bildörren och satte mig. Nu åkte vi.

Ronjas perspektiv

Vi körde från huset och alla pratade med varandra, uppspelt och förhoppningsfullt. Vi skrattade och log, hela vägen till flygplatsen. Flygplatsen vi skulle åka från var ganska stor, så vi hade planerat att vi skulle komma i god tid så vi hade tid att tappa bort oss, som vi helt säkert skulle göra. Vi hade ju aldrig varit på en flygplats förut, så det var ju ganska sannolikt.

Vi gick först till incheckningen och checkade in vårt bagage och tog vårt handbagage med oss. Vi gick till securityn och hade ännu inte tappat bort oss. Det var ett mirakel. Vi la våra datorer i en sådan där box för sig, som man skickar in i den där stora maskinen där de kollar vad som är i. Jag och Julle hade likadana datorer, så det såg lite roligt ut. Vi la också våra väskor på bandet och våra metallsaker. Bandet rullade och våra väskor och andra prylar åkte in i maskinen. Mamma skulle precis gå igenom säkerhetskontrollen när det kom fram någon till henne.

”Ursäkta, du kan inte ha med de här”, sa mannen. Han hade på sig uniform och i händerna hade han två festisar.

”Va? Kan jag inte?” frågade mamma förvånat.

”De innehåller mer vätska än tillåtet” sa han viktigt. ”Du är tyvärr tvungen att kasta dem”.

”Jaha, men om jag blir lite törstig på planet då?” frågade mamma. Nu började det bli pinsamt.

”Då får du ta och köpa dig dricka på planet”, sa han.

”Men om jag inte har råd, då?” frågade mamma med stora ögon. Jag såg att också Julia började skruva på sig lite. Jag vet inte vad som flugit i mamma, hon brukade inte vara sån här.

”Förlåt, frun. Men så är reglerna. Och om du reser till USA, så gissar jag, personligen på att du skulle ha råd att köpa dig lite läsk”, sa han, och det märktes att han började bli lite irriterad, han var ju inte särskilt vänlig längre. Nu kollade alla på oss.

”Jaha, ja”, sa mamma, lite surt. ”Men kan jag åtminstone få ta en nu?”

”Självklart, så länge du inte har gått igenom”, sa han och gjorde en gest mot säkerhetskontrollen. Mamma tog en av festisarna och satte i ett sugrör. Hon började dricka. Hon drack upp den och slängde den i soptunnan som stog bredvid.

”Så, den var väl inte så farlig, va?” sa hon kaxigt till mannen och vände sig sedan mot oss. ”Kom nu tjejer, så går vi”.

Alla klarade sig igenom utan att den började pipa, och vi fick vårt bagage och våra datorer som vi la ner i våra väskor. När vi gått därifrån så började alla prata.

”Mamma, det där var pinsamt!” sa jag och Elsa i mun på varandra. Vi började fnissa lite, men sedan blev vi allvarliga igen.

”Eeh... Jag håller faktiskt med”, sa Julle försiktigt.

”Ja! Vad höll du på med?” frågade Elsa.

”Jag bara... blev lite arg. Jag vet inte varför”, sa mamma ursäktande.

”Mamma”, suckade jag.

”Men vi ser aldrig honom igen!” sa mamma optimistiskt.

Lite senare satt vi på en bänk och väntade på att boardingen skulle öppna.

”Kan jag och Julle gå och ta något litet att äta, mamma?” frågade jag.

”Visst. Är du hungrig Elsa?” sa hon och Elsa skakade på huvudet. Vi gick till ett litet café och började se vad dem hade. Plötsligt gick någon in i Julle. Hon ramlade nästan, och det gjorde nästan den andra personen också.

”Oj, förlåt!” sa personen. ”Jag är så ledsen!”

”Det är ingen fara”, sa Julle. Jag kollade på personen och såg att hon var en tjej i våran ålder. Hon hade halvlångt, mörkbrunt hår och gröna ögon. Hon såg orolig ut, jag gissade på att hon var orolig för att Julia var arg.

”Är det säkert?” frågade hon.

”Ja, då”, sa Julia och tittade också på henne. ”Jag heter Julia, men alla kallar mig Julle. Vad heter du?” frågade hon och räckte fram handen.

”Eehm, jag heter Linnea”, sa hon och tog Julles hand.

”Och det här är Ronja, min kompis”, sa Julia när de skakat hand, och gjrde en gest mot mig.

”Hej”, sa jag och sträckte fram handen. Vi skakade hand och nu såg Linnea glad ut.

”Ni verkar ju snälla! Vart ska ni?” sa hon och skrattade lite.

”Vi ska till USA, Miami”, sa jag.

”Va? Men dit ska ju jag med! Då kanske vi ses på planet! Om det är samma plan, alltså”, sa hon glatt.

”Ja! Vad kul!” sa Julle. ”Vi tänkte ta något att äta nu, du kanske vill sitta med oss?” la hon till.

”Jag hade gärna gjort det, men jag måste leta upp någon, jag är ledsen”, sa hon.

”Det gör inget. Vi får se om vi ses på planet då!” sa Julle och log. Jag log också. Hon sprang iväg medan vinkade till oss.

Vi vinkade tillbaka. Hon där Linnea verkade ju riktigt snäll. Jag hoppades att vi skulle se henne igen.

--------------------------------------

Så! Nu blev det ett riktigt långt kapitel! Grattis till Linnea, som fick vara med! Men var inte ledsna, ni som inte kom med, ni kanske kommer med nästa gång, jag kommer nämligen att hålla fler sånna här tävlingar!

Ledsen att det här kapitlet blev lite tråkigt, men jag tänkte bara på att inte göra det för långt :( Men ja, ja! Börjar på kap 6 snart! <3 :)

Julias perspektiv


Jag kunde inte tro det, vi skulle till Miami! Jag sprang hem.

"PAPPA!!" skrek jag direkt när jag kom in.

"Jag är i köket gumman, vad är det?" frågade han och jag hörde på hans röst att han höll på och lagade något.

"Jag ska till MIAMI!" skrek jag när jag öppnade dörren till köket.

"Va?" sa pappa. Han la ifrån sig brödrosten han höll på att laga.

"Med Ronja!" skrek jag.

"Lugna dig, har Ronjas mamma tillåtit det?" frågade han.

"Ja, hon var där!" sa jag.

"Jag måste ringa och prata med henne, men annars antar jag väl att du får det", sa han. Jag sprang till mitt rum medan pappa tog fram sin telefon och började ringa. Jag slog upp dörren till min garderob. Jag hade drömt om den här dagen sedan jag såg dem på X Factor på datorn 2010. Jag hade velat träffa dem redan då, för att de verkade så underbara och roliga (och snygga). När dörren till garderoben öppnades ramlade en stor hög med kläder ut. Jag plockade upp högen och slängde den i min säng. Kläderna var väldigt avgörande. De bestämde hur killarna skulle se mig som person vid första ögonkastet. Jag ville se perfekt ut. Jag var tvungen att se perfekt ut. Jag tänkte över vilka outfits som var mina snyggaste, och vilka som skulle passa till One Direction-kepsen som jag hade köpt. Jag hade väldigt mycket som passade till den, eftersom jag älskade blått. Ett tag stog jag där, bara och kollade i garderoben. Sedan tog jag fram några av mina favorit-t-shirts, favoritshorts och favoritklänningar. Jag höll dem en och en framför mig och bestämde mig för att de fick bli bra.

”Ronja”, sa pappa när han kom in i rummet. ”Jag har pratat med Eva, och du får följa med. Fixar du packningen själv, gumman?”

”Ja, pappa. Jag är inget småbarn”, suckade jag. Pappa gick och jag tog fram min resväska. Den var lila med prickar på, och var en sån där med hjul, som man kan dra efter sig. Jag la ner alla mina kläder och tog fram prylarna jag brukade ha med mig när jag åker någonstans. Mobilen, hörsnäckor, datorn och kameran. Mobilen stoppade jag i fickan tillsammans med hörsnäckorna, datorn och kameran la jag ner i sina speciella väskor och la båda väskorna i resväskan. Jag sprang ut ur mitt rum och in på badrummet, och tog allt mitt smink, mina hårgrejer, och min toalettväska och sprang in på mitt rum med allt. Allting kastades ner i resväskan och jag tyckte att jag var klar.

”Skor”, mumlade jag. Jag hade nästan glömt det. Jag sprang ut i hallen och tog fram mina converse. De fick bli bra. Jag tog med mig mina flipflops också, om vi skulle till stranden. Sedan tog jag också ett par av mina klackskor, om jag skulle vara finklädd någon gång. Jag tog med skorna och la dem i min resväska.

”Ditt pass”, sa pappa när han kom in i mitt rum och räckte mig passet.

”Tack, pappa”, sa jag och la ner det i min favorithandväska tillsammans med min plånbok.

Ronjas perspektiv

Jag hade precis packat klart, och hittat mitt pass. Jag visste inte ens att jag hade ett pass, men tydligen hade jag det, och det var fortfarande giltigt. Konstigt att en tjej i en familj som aldrig reser har ett pass. Ja, ja. Jag brydde mig faktiskt inte. Det viktigaste var att jag överhuvudtaget hade ett. Jag gick ut i köket och satte mig vid bordet. Jag tog fram min mobil och började på ett sms till Julle.

Hej! Klar snart? Väntar xD Skämta bara haha..

Snart kom det ett svar.

Har precis packat klart, kommer nu! <3

Ja! Hon kommer nu, tänkte jag. Jag spelade ett tråkigt spel på mobilen tills hon kom. Det ringde på dörren. Jag sprang och öppnade och en doft av Julles resväska nådde min näsa. Jag vet att det låter konstigt, men Julles resväska luktar faktiskt väldigt speciellt. Jag förknippar den med förväntan, eftersom jag bara ser den vid speciella tillfällen. På klassresan i nian, när vi åkte till hennes stuga i Dalarna, i bilen på väg till Skåne, ja bara spännande tillfällen.

”Hej!” sa hon och gick in medan hon rullade resväskan efter sig, utan att vänta på att jag skulle säga att hon kunde komma in.

”Hej!” svarade jag när hon ställt väskan i hallen.

”När åker vi?” frågade hon med ett stort leende på läpparna.

”Imorgon bitti”, sa jag, och smittades av hennes leende. Hon kramade mig hårt. Jag kramade henne också.

”Det här kommer bli så kul! Att få åka utomlands med sin bästa vän!” sa hon och slutade att krama mig.

”Ja, verkligen!” sa jag.

”När vi kommer dit får vi gå på One Direction-jakt! Och gå till en fast 1D-world!”

”Jaaa!” sa jag och nu log jag så mycket att jag fick ont i käkarna. Hon hade rätt, det skulle bli så kul!

Vi gick och la oss tidigt den kvällen, för vi skulle ju upp väldigt tidigt nästa dag, och då ville vi inte vara trötta.

-----------------------------------------------

Jag är sååå ledsen att den speciella personen inte var med nu, men jag lovar att personen kommer vara med i nästa kap, för jag hade tänkt att de skulle träffa han/hon (haha nu är jag lite hemlighetsfull, men det var bara tjejer så...) på flygplatsen, och i sånnafall hade kapitlet blivit väldigt långt, så det får vara så här :( Nästa gång kommer personen med, jag lovar! <3 Väldigt tacksam för kommentarer, blir så glad då! Älskar er alla som läser! <33

Jo, jag undrade bara om ngn hade ngt tips på ett bra ställe att göra en header på? Jag kan göra vanliga headers med bara ett foto, men jag skulle gärna ha en sån där header där man har flera foton som ligger på olika sätt och man ser bakgrunden mellan dom... hehe om det är någon som fattar vad jag menar. 

Håller på o skriver ner alla som vill ha en karaktär i A Great Vacation och det kommer att bli så svårt att välja! Men om du inte kommer med denna gången, så kanske du kommer med en annan gång! Jag kommer nämligen att göra fler sånna här "tävlingar" (jaja från o med nu kallar jag det för tävlingar utan " ) där folk kommer kunna vara med, det blir så mkt mer spännande då! (tycker jag iaf xD ) Förlåt att jag skriver så slarvigt men brukar göra det när jag inte skriver "på riktigt" eller vad jag ska säga haha. Det är som att jag är en annan person då o.O

Jaja, det var allt jag hade att babbla ur mig för denna gången haha! Just det, svara på första frågan tack :P

Ronjas perspektiv

Jag studsade fram och tillbaka utan att veta var jag skulle ta vägen. Just det, jag lovade ju att höra av mig till Julle! Jag studsade då till mitt rum och slängde mig i den färgglada kuddhögen i hörnet av rummet. Jag var väldigt otursam så såklart var det ingen kudde där jag slängde mig.

”Aaj!” skrek jag. Då kom mamma rusandes in.

”Vad har hänt, gumman?” frågade hon oroligt. Jag reste mig sakta upp.

”Jag tror inte att det är någon fara, men jag slängde mig just rakt på svanskotan...”, sa jag. Det hade bara gjort ont direkt när jag slängt mig, men sedan hade det gått över ganska mycket.

”Men varför gjorde du det?” frågade mamma med stora ögon. Jag suckade.

”Men det var ju inte med meningen såklart!” sa jag lite irriterat.

”Nä, nä. Okej”, sa mamma och gick härifrån. När hon gått satte jag mig försiktigt på en kudde denna gången och tog fram mobilen ur fickan. Jag klickade på Julias namn i kontaktlistan och det började ringa. Jag satte mobilen för örat och lyssnade på ringsignalerna.

”Hej Ronjis! Update please?” sa hon med en tillgjord röst på frågan.

”Miaaaaamiiiii!” ropade jag och fnissade. ”Vänta lite... var inte din mobil sönder?”

”Är det sant? Vänta jag kommer över! Pappa fixade den” sa hon och la på. Ja, det var ju inte så konstigt, hennes pappa var ju mekaniker så, varför inte? Jag kom plötsligt på att jag hade på mig kläderna jag hade igår! Jag gick fram till garderoben som stod i mitt rum och började välja kläder. Jag är galen i kläder så det brukar ta lång tid att välja, jag brukar göra det dagen innan, men nu hade jag ju inte hunnit. Jag plockade snabbare än vanligt ihop en outfit med en rosa t-shirt, ett par vita shorts som går upp till midjan och ett par snygga örhängen som jag hade fått i julklapp förra året. Jag satte snabbt upp håret i en slarvig knut på huvudet och tänkte över vilka skor som matchade om jag skulle gå ut. Jag kom och tänka på mina vita converse och att jag nyss hade köpt ett par rosa snören till dem. Men jag skulle inte kunna sitta och snöra om dem så det sket jag i. Just då knackade det på dörren. Jag sprang och öppnade.

”Heeej!” sa Julia och kramade mig.

”Tigger du efter plats i bagaget?” frågade jag och fnissade lite.

”Jaa!” sa Julle och tittade på mig med stora valpögon.

”Kom in nu!” sa jag glatt och vi gick in på mitt rum. Vi satte oss båda två i kuddhögen och pratade om vad jag skulle ha med mig. Mitt i allt så sa Julle:

”Jag tycker att du ska ha med dig den här!” och gav mig ett paket. Det var mjukt på vissa ställen och hårt på andra och var alldeles buckligt och konstigt inslaget. Det var svart papper och upp på satt en lila rosett.

”Är du seriös?” sa jag med ett leende.

”Ja, kom igen öppna!” sa hon och viftade med paketet. Jag tog emot det och började öppna. När jag packat upp det så höll jag upp det framför mig. Det var en svart keps med rosa detaljer. Och där fram stod det 1D. Jag älskade den!

”Tusen tack Julle, den var jättesnygg!” sa jag och satte på mig den. Eller försökte. Den satt väldigt löst uppe på min knut rakt upp på huvudet. Jag skrattade och tog av den.

”Men prova den på riktigt nu, jag vill se om den passar!” skrattade Julle. Jag log och släppte ut håret och det blev alldeles vågigt på grund av knuten. Jag satte på mig kepsen och den passade perfekt. Då tog Julia fram något ur sin väska och satte på huvudet. Det var en likadan keps som jag hade, fast svart och blå! Jag gjorde tummen upp.

”Snygg!” sa jag.

”Tack, dags för lite egopix!” sa Julle och vi gick fram till spegeln i garderoben. Julle tog fram sin mobil och vi tog en massa kort.

”Vi går ut!” sa jag och drog med mig Julia ut genom dörren till mellan köket och hallen. Just då kom mamma ut från kontoret.

”Hej Julia!” sa hon.

”Hej, Eva!” svarade Julle.

”Jo, Ronja, jag pratade just med Sarahs mamma, och hon kunde inte...”

”VA?!” sa jag.

”Va?” sa Julia. ”Vadå va?”

”Du får inte följa med i bagaget, men du får en biljett!” sa jag till Julia.

”VA?!” sa Julia.

”JA!” sa jag.

”Jag måste hem och packa! Nu!” sa Julia, chockad.

”Jag följer med dig!” sa jag.

”Nej, det gör du inte”, sa mamma. ”Du måste också packa”.

”Ja, ja”, sa jag. ”Hejdå, Julle! Kom tillbaka när du är klar! Du måste sova över här inatt, vi åker imorn!” sa jag medan jag gick till mitt rum.

----------------------------------------------------

Tredje kapitlet då! Sorry att det tog lång tid... Ska försöka göra det här snabbare från och med nu. Om du kommenterar kollar jag din blogg ;) Jag vill ha mer bloggar att läsa hehe (och kanske lite mer kommentarer -.- haha nej skämta bara xD) 

Vem vill vara med i A Great Vacation? Att ha en "roll" alltså? Kommentera ditt förnamn (och om du vill hur du ser ut typ, annars hittar jag bara på) så kan DU kanske vara med i den här novellen! Personen kommer att vara med i Kap 4 så jag väntar med att skriva det tills jag fått lite förslag här! :P Kommentera på!

Ronjas perspektiv

Jag sprang efter mamma till kontoret (som vi kallade det) där vi hade datorn.

"Varför så bråttom?" frågade hon och kollade på mig med stora ögon.

"Bara en sak", sa jag och gjorde en gest mot datorn för att hon skulle gå in på sin mail så fort som möjligt. Jag hatade att vänta. Jag kollade runt i kontoret medan mamma slog på datorn. Det rummet var litet och var bakom första dörren man såg när man gick in i hallen. Det var ett av de äldsta rummen i huset. Kontoret hade en ful, gammal tapet som var randig i vinrött och ljusare rött. Det var ett ganska mörkt rum, och det gjorde det inte bättre att det bara hade ett enda litet fönster. Datorn gav ifrån sig ett ljud och mamma var inloggad. Hon gick in på internet och loggade in på mailen. 

"Men kom igen, då", suckade jag när hon var så långsam. Hon var inte särskilt bra på det där med datorer.

"Jag gör det så fort jag kan", sa hon med sin mammaröst och kom till slut in på mailet om resan. Jag läste över axeln på henne.

Hej, Eva!

Gratulerar, du har blivit månadens anställda! Som du känner till får månadens anställda en gratis resa till något utav våra mycket fina och mysiga hotell, förutsett att han/hon jobbar 3 pass i veckan. Denna månaden kommer resan att gå till varma och härliga Miami i USA!

JAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Jag trodde att jag höll på att svimma av glädje! Jag läste vidare, bara för att...

Du och tre valfria personer till kommer att trivas på vårt hotell i Miami. Det ligger med gångavstånd till Miami Beach och med pool på tomten. Biljetterna skriver ni ut från nästa mail från oss. Flyget går tidigt på morgonen den 9 Juni. För mer info, kolla på biljetten. Mvh Seahorse And Star Hotel

Men vänta lite... TRE valfria personer? Vi är inte så många? Vi har en plats kvar!

Vem skulle vi bjuda in?

"Mamma... vi kan ju bjuda in en till!" sa jag och såg förhoppningsfullt på henne.

"Ronja. Jag vet att du skulle vilja bjuda Julia, men jag har tyvärr redan lovat Elsa. Hon ska få bjuda med Sarah", sa mamma och kollade beklagande på henne. Jag stönade.

"Jag är äldst, jag fattar. Den lilla tjejen ska få som hon vill", sa jag och kollade surt på henne. Egentligen så var jag inte sur. Visst ville jag bjuda med Julle, men jag hade fortfarande inte hunnit smälta att jag skulle befinna mig i samma stad som One Direction. Då kunde jag bara inte vara sur.

"Ronja, börja inte nu. Ja, du är äldst, och då borde du vara mer mogen och förstå. Elsa har ju varit avundsjuk på dig ända sedan du fick behålla det stora rummet, och hon fick ha kvar sitt lilla".

Mamma hade rätt. Jag kollade istället trött på henne och väntade på att hon skulle säga något för att muntra upp mig.

"Men, jag kan lova dig att om Sarah inte kan så...", mer hann hon inte säga innan jag avbröt henne glatt.

"Har hon inte sagt om hon kan än?" frågade jag förhoppningsfullt.

"Nää...", sa mamma som hon hade tänkt säga något mer, men hon hann inte innan jag glatt studsade iväg.

Evas perspektiv (mamman alltså xD)

Jag pustade ut. Det verkade inte som om hon hade sett Det Andra mailet. Jag kallade det Det Andra mailet för att det var speciellt. Det var viktigt. Och jag visste inte vad jag tyckte om det. Jag glömde att jag hade det där också, och att barnen inte fick se det förrän jag bestämt mig för om jag gillade det eller inte. Jag slog upp det igen.

Eva, förlåt att jag försvann. Jag vill träffa Elsa. Och Ronja. Jag vill att de ska få träffa sin pappa. Förlåt. // Martin

Det var kort, men det var från hans mailadress och jag visste inte om jag skulle tro på det eller inte. Martin ville träffa sina döttrar. Varför skulle han inte få det? Jag försökte komma på anledningar. Han lämnade en av dem när hon var en liten bebis. Och den andra tjatade om att få träffa honom ända sedan dess, men då passade det inte honom. Jag visste inte ens om de ville träffa honom. De kanske inte ville. De borde få välja. Men jag kunde inte säga det nu, det var inte rätt tillfälle. Jag fick vänta... kanske efter semestern. Jag ville inte att de skulle ha några problem hängande över sig nu.

-------------------------------------

Japp, då var andra kapitlet klart! Hoppas ni gillade det, det kommer lite mer drama här nu så... ;) Vi får se!

Men jag ville bara säga tack för den söta kommentaren jag fick förra gången! Den fick mig att vilja skriva mer, så snälla kommentera vad ni tycker! Det blir så mkt roligare att skriva då! Tack! <3 <3