Nu får ni gilla den vare sig ni vill eller inte ;)

Den blev ju inte så bred, det var det som var det mesta jobbet med den förra, men jag orkade inte hålla på och pyssla med det denna gången, så ni får vara nöjda och glada ändå ;3

Bestämde mig för att ha en liten roligare header den här gången som var lite mer mig haha... (ni fattar nog om ni kollar vanliga bloggen) me vad tycks? Hiss eller diss? o.o I'll be watching you 'till you answer my question xD

Såå, kolla vanliga bloggen oxå, då blir jag glaaad! xD

(Ni hittar den bland länkarna)

Julias perspektiv

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade väntat på det här ögonblicket så länge! Vad skulle jag säga? Jag fick ju inte verka som ett vanligt, nördigt fan. Jag skulle vara speciell. Varför hade jag svimmat? Jag var så arg på mig själv. Jag hade mycket hellre svimmat när vi tog den där läskiga sprutan i sjuan och tagit all skit från killarna i klassen än att svimma nu! Jag fick komma på något. Jag reste mig upp.

”I think it was because it's so hot in here. I mean, we're from Sweden. It's very much colder there, you now”, sa jag och borstade av mina kläder. Det var en dålig lögn, men jag kunde i alla fall hoppas på att de skulle skratta.

”Sure. You're a directioner, right?” sa Niall och log. Han kollade på mig och jag kunde inte prata. Jag fick bara fram ett ”mm” och nickade. Han skrattade lite.

”Are you okay?” frågade Liam oroligt.

”Sure”, sa jag kort och nickade. ”I think so”.

”Good. I will just go and pay for the bottle of water I opened”, sa han sedan. Han nickade mot flaskan han höll i handen och började gå mot kassan.

Ronjas perspektiv

Niall skrattade lite mer. Han var ju tusen gånger sötare i verkligheten! Jag skämdes så för att jag inte hade känt igen dem från början. Men min kompis svimmade ju, så jag hade väl en ursäkt.

”What's your name?” frågade han mig.

”My name is Ronja”, sa jag snabbt. Jag var så nervös.

”Rona?” frågade han och rynkade på ögonbrynen. Jag kunde inte låta bli att fnissa över hur han uttalade mitt namn.

”Ronja!” sa jag mer tydligt den här gången, medan jag fnissade.

”Ronja?” sa han och la huvudet på sned. Han sa det rätt den här gången, men uttalet var fortfarande roligt. ”Am I right?” frågade han och log.

”Yes, I guess so”, sa jag och fnissade.

”I hope you have a name that is less complicated”, sa Niall och kollade på Julle.

”Julia”, sa hon och log.

”Julia”, sa han. ”That was easy”. Han log igen. Då kom Liam tillbaka.

”Look! This is Julia and Ronja!” sa Niall stolt och pekade på oss när han sa våra namn. ”It's a bit hard to say Ronja, but you'll learn it”, la han till.

”Hi Julia and... Ronja?” sa Liam och han klarade att säga det, men med samma lustiga uttal som Niall. Både jag och Julle log, och Niall såg lite sur ut för att Liam klarade det på första försöket.

”I guess we'll se you later”, sa Niall och vinkade.

”Bye!” sa både jag och Julia samtidigt.

När de hade gått kollade jag och Julle samtidigt på varandra. Vi log. Sedan kramade vi varandra och tjejskrek. Vi snurrade runt i kramen och var helt galna.

”I'm sorry, but you have to be more quiet”, kom en man som jobbade i mataffären och sa. Vi nickade med stora, oskyldiga ögon. När han hade gått gick vi och hämtade vår korg med en tandborste och två påsar chips, och gick till kassan. Allt kändes så overkligt. Hade vi verkligen vart i en mataffär när vi träffat Niall och Liam? Det hade vart normalare om vi hade träffat dem på... jag vet inte... en äng? På stranden? Mitt inne i staden? Men inne i en mataffär? Det kändes för vardagligt.

När vi kommit hem så slängde vi av oss skorna och började skrika.

”Vad är det, tjejer?” frågade mamma förvånat när hon kom in från balkongen med Elsa hack i häl. Hon lät en smula oroad också.

”VI HAR TRÄFFAT NIALL OCH LIAM!” skrek vi i mun på varandra. Vi började berätta, fortfarande skrikande, samtidigt, så att man inte hörde ett ord av vad vi sa.

”Va?” frågade Elsa med stora ögon. Jag trodde att hon i alla fall hade fattat att det var något väldigt speciellt.

”Åh, det här påminner mig om när jag var ung”, sa mamma, och jag tror att alla slutade lyssna där. I alla fall jag. Efter det kom förmodligen en historia om när hon träffat sin största idol och han kysste henne på handen. Den historian tröttnade man ju aldrig på. Suck. Men egentligen så var jag för glad för att vara trött på mamma.

Efter ungefär en timme gick jag och Julle ut för att kolla på stranden. Det hade börjat bli solnedgång och palmerna skapade skuggor över stranden. Plötsligt såg jag någon som hoppade ut från skuggorna.

”Boo!” sa personen. Det var Niall!

”Hi!” sa jag och Julle, alldeles överväldigade. ”You scared us”, skrattade Julle.

”So, what are you doing?” frågade Niall.

”We just wanted to look around”, sa jag och log. Det var svårt att inte le när Niall stog framför en.

”Can I walk with you?” frågade Niall.

”Sure!” sa jag. Just då hörde man Julles ringsignal. Hon plockade upp mobilen ur väskan och kollade på den.

”Det är pappa” viskade Julle till mig. ”I have to take this” sa Julle ursäktande till Niall. Efter att hon hade pratat en stund med sin pappa och Niall förundrande hade kollat så la Julia på.

”I have to go to the hotel, it's something important I have to do”, sa hon.

”Okay”, sa Niall. ”Bye then!” sa både jag och Niall samtidigt och vi började skratta. Julle gick, och nu var jag alltså ensam. Med Niall. På stranden, i solnedgången. Vad skulle hända nu?

-------------------------------------------------

 Då var sjunde kapitlet klart! Jag hoppas att ni inte slutat läsa denna novellen nu, jag har bara haft så sjukt mkt att göra nu, så jag har inte hunnit vara kreativ och skriva på novellen.. Men kolla på min lilla

www.linneapea.bloggplatsen.se där jag har hållit mig ganska uppdaterad :)

Julias perspektiv

Nu satt vi på planet och väntade på att det skulle starta. Vi hade precis kommit in och satt oss på våra platser. Planet var ganska stort, och jag hade åkt med det förut, när jag skulle till Grekland med min familj.

”Ska vi kolla efter Linnea?” frågade Ronja mig.

”Vem är Linnea?” frågade Eva, Ronjas mamma bakom oss. Det var så att jag och Ronja satt bredvid varandra i sätena framför Eva och Elsa.

”En tjej vi träffade innan vi satte oss på planet” förklarade Ronja snabbt.

”Visst, vi kan kolla efter henne. Det tar ju lite tid innan planet startar” sa jag och började se mig omkring. Jag reste mig upp och gjorde en gest till Ronja att göra det samma.

”Ska vi gå bakåt eller?” frågade hon när hon rest sig från sin plats. Vi satt ganska långt fram, så vi kollade framåt lite och gick sedan bak. Det var tre rader med två säten bredvid varandra, så vi delade på oss så att Ronja gick på vänstra sidan om mittersta raden och jag på den högra.

En man kollade konstigt på mig bakom sin tidning när jag sträckte på mig för att kolla vem som satt bredvid honom. Jag log ett snabbt leende mot honom och fortsatte sedan att gå. Jag gick fram till en tjock kvinna och kollade även bakom henne. Varför var det som om alla ville att man inte skulle se vem som satt bredvid dem? Konstigt var det i alla fall.

Ronjas perspektiv

”Äsch, vi går tillbaka”, sa Julle när vi nått änden av planet.

”Ja, vi får väl göra det”, sa jag med en suck. Tänk att vi skulle gå igenom alla säten på hela planet och ändå inte hitta Linnea.

Lite senare satt vi på våra platser igen och matvagnen kom.

”Hej, vill ni ha något att äta eller dricka?” frågade flygvärdinnan bakom vagnen dem som satt framför oss.

”Ja, jag tar gärna en cola, om det finns” sa någon. Jag kände igen rösten. Det tog en stund att placera den, men sedan kom jag på att det var Linnea!

”Självklart” sa flygvärdinnan, tog fram en cola och tog betalt.

”Julle, hörde du? Jag tror Linnea sitter framför oss!” viskade jag.

”Ja, eller hur?” svarade hon. När vagnen passerat petade Julia mellan sätena, på personen vi trodde var Linnea. En kvinna reste lite på sig och kollade argt bak på oss. Julle hoppade till och började rodna.

”Oj, ursäkta”, sa jag för att Julia skulle slippa prata. ”Jag trodde att det var någon annan, förlåt så hemskt mycket” la jag till och kvinnan satte sig igen. Då reste personen bredvid kvinnan sig upp. Det var däremot Linnea.

”Oj, är det ni!” sa hon och började fnissa. ”Det där var min mamma” sa Linnea och började rodna lite hon med.

Julias perspektiv

”Jaha” sa jag och började återfå talförmågan. Det som hänt var väldigt pinsamt. Hur lyckades jag alltid? Jag kollade på Ronja. Jag var verkligen skyldig henne en tjänst, för att hon tog på sig skulden.

Vi pratade nästan hela resan, Ronja, Linnea och jag, och vi fick reda på att Linnea skulle bo på samma hotell som oss!

När vi var framme gick det väldigt snabbt, kändes det som. Helt plötsligt satt vi i taxin, på väg till hotellet.

”We have arrived to Seahorse And Star Hotel. Thankyou” sa taxichauffören och stannade.

”Thankyou too” sa Ronjas mamma och betalade honom. Seahorse And Star Hotel var ett väldigt fint hotell egentligen. Vi gick in genom de stora portarna och bara stog där innanför dörren och kollade ett tag. Det var mitt på dagen, så solen sken in genom de stora fönstrena bakom receptionen i lobbyn. Väggarna hade havsinspirerade prydnader, med en massa saker som till exempel sjöstjärnor och livbojar, och färgtemat var trä, vitt och turkosblått. Efter att vi beundrat lobbyn gick vi fram till disken, Eva, Elsa, Ronja och jag. Linnea och hennes mamma skulle komma lite senare, eftersom deras taxi var försenad och det fanns inte plats för alla i vår.

”Hello!” sa Eva. Hon plockade upp den utskrivna versionen av mailet som hon fått från jobbet, som hon skulle visa för receptionisten. ”I've got this from my job, and they said I should show it to you when I got here”.

Lite senare hade vi nyckeln till rummet, och vi letade upp det. Det var rum nummer 236, alltså på andra våningen. Elsa hittade det.

”Här är det!” ropade hon när hon såg det och sprang till oss. Hon drog ivrigt med sig Eva så att hon kunde låsa upp det.

”Wow” viskade Eva när hon öppnat dörren. Jag och Ronja skyndade oss dit. När vi gick in i rummet så såg man att tapeterna var i en turkosaktig nyans, och golvet var i mörkt trä. Det fanns fyra sängar, en av de var en dubbelsäng, men de låg i olika små rum. Och det fanns en stor balkong som vette ut mot stranden och havet. Det fanns ett matbord inomhus, och ett bord ute på balkongen. Det fanns även ett kök och såklart ett badrum. Hela hotellrummet var väldigt stort. Väggen vid balkongen var helt gjord av glasdörrar, och det kom in väldigt mycket ljus. Men om man ville så kunde man dra för vita men tjocka gardiner för fönstrena.

”Jag skulle kunna bo här i resten av mitt liv” sa Elsa och såg sig sakta omkring.

”Ja, eller hur” sa Ronja. Jag drog min resväska efter mig och ställde den i ett hörn. Jag skulle bara borsta håret, det hade blivit så trassligt på flygplanet. Jag tog fram min necessär och började kolla i den.

”Oj! Jag har glömt min tandborste” upptäckte jag.

”Va? Men vi kan gå och köpa en!” sa Ronja och kollade på sin mamma som om hon bad om tillåtelse.

”Visst, gör ni det. Använd eran engelska då, för att få tag på en affär!” sa hon och log ett leende som om hon var stolt över att hon hittade ett pedagogiskt syfte i att köpa en tandborste. Jag började nästan skratta, men lyckades hålla mig. Vi gick ut och jag tog med mig min plånbok.

”Excuse me”, började Ronja när vi stod vid receptionen. ”Do you know where we can find a shop?”

”What kind of shop?” frågade kvinnan som nu stod där. Hon såg ut att nyss ha tagit en dusch eller badat, för hennes hår var blött. Det såg ganska roligt ut till kavajen hon hade på sig.

”I need a toothbrush, so I guess we have to go to a supermarket or something”, sa jag.

”Yes. You can find a supermarket just around the corner, on the right side when you come out from here”.

”Okay, thankyou!” sa både jag och Ronja och vi gick därifrån.

Ronjas perspektiv

Lite senare var vi i affären, och hade hittat en tandborste. Vi bestämde oss för att köpa lite snacks också för att fira första kvällen i Miami. Vi gick till delen av affären där det fanns chips, ostbågar, godis och liknande. Bredvid oss stog det en kille med en korg med kyckling och en påse med pommes frites i. Helt plötsligt kom det en kille springande.

”Hey, Liam! Can't we buy some of these too?”, ropade han och slängde ett paket chips mot killen med korgen. Men istället för att chipspåsen skulle bli fångad av honom, råkade den andra killen kasta den rakt på mig.

”Oh... I'm so sorry”, sa killen med korgen, som antagligen hette Liam. Sedan kom killen som kastade fram till mig och började rodna.

”I didn't mean to... I'm... sorry” stammade han. Mitt i allt svimmade Julia. Jag fattade inte alls varför först, så jag sprang fram till henne utan att svara killarna.

”Julle? Julia? Vakna!” sa jag förtvivlat. ”What am I gonna do?” frågade jag killarna som stog lutade över Julia.

”I don't know” sa killen som kastat chipsen på mig förtvivlat.

”Get water!” sa han som jag trodde hette Liam. Han sprang fram till en kyl och såg ut att tveka, sedan hämtade han en vattenflaska. Han öppnade den och hällde lite vatten försiktigt på Julle. Efter ett tag slog hon upp ögonlocken och kollade på oss, enefter en.

”Du vet när vi sa att vi skulle hitta One Direction”, sa hon. Killarna såg frågande ut, men jag struntade i dem.

”Ja?” sa jag.

”Vi har hittat dem”.

----------------------------------------------------------

Nu så! Bästa kapitelavslutet (?) jag har skrivit everrrrrrrrr! :3

Det blev ett RIKTIGT långt kapitel den här gången...

Undrade om ni ville att jag skulle fortsätta skriva på engelska när någon engelsk/irländsk/amerikan pratar! ;)

(Förlåt för att jag inte har skrivit på ett tag, men jag samlade idéer till när 1D skulle komma in)