Ronjas perspektiv

Det var en fin morgon, och det hade precis blivit ljust när mamma kom in och väckte oss. Hon såg glad och förväntansfull ut.

”Så ja, tjejer, nu får ni vakna!” sa hon när hon kom in i rummet. Vi sträckte på oss och gäspade och stönade, men när vi kom ihåg vad vi skulle göra så flög vi upp.

”Så ska det se ut”, sa mamma nöjt. ”Klä på er nu, jag har precis tagit fram något snabbt åt er att äta”, la hon till.

”Okej”, sa jag och Julia nickade. Jag och Julle småpratade lite om hur spännande det skulle bli medan vi klädde på oss och gjorde oss i ordning. Vi packade det sista och gick ut för att äta lite frukost. Det var bara flingor och mjölk, så vi åt ganska snabbt.

Elsas perspektiv

Jag var så fruktansvärt morgontrött. Tänk vad skönt livet skulle vara utan morgnar. Fast det skulle kanske inte gå...? Hur som helst, jag gick ut i köket och såg Ronja och Julia sitta och äta frukost.

”Hej Julle!” sa jag och satte mig på en ledig stol bredvid Ronja.

”Hej Elsa!” svarade hon glatt och fortsatte att äta sina flingor. Jag var med och pratade med dem samtidigt som de åt. De berättade om att One Direction skulle vara i Miami samtidigt som oss, och att de skulle leta efter dem.

”Stalkers!” skämtade jag och gjorde en grimas. Vi skrattade.

”Vi tänkte inte ta det så långt, men kolla efter dem ska vi ju i alla fall göra”, skrattade Ronja. De åt upp och diskade och gick sedan för att hämta sina packningar och bära ut dem i bilen. Jag hade redan burit ut min packning, och mamma också. Ronja och Julle kom in igen och Ronja ropade från dörren.

”Elsa! Kommer du? Vi ska åka nu!”

”Kommer!” ropade jag tillbaka. Jag sköt in stolen jag suttit på och sprang ut. Precis utanför dörren stannade jag och kollade på vårt hus. Nu skulle jag åka på min första semester utomlands. Och den var till USA! Det var ganska konstigt, men jag älskade det. Jag viskade tyst hejdå, och gick sedan till bilen. Jag öppnade bildörren och satte mig. Nu åkte vi.

Ronjas perspektiv

Vi körde från huset och alla pratade med varandra, uppspelt och förhoppningsfullt. Vi skrattade och log, hela vägen till flygplatsen. Flygplatsen vi skulle åka från var ganska stor, så vi hade planerat att vi skulle komma i god tid så vi hade tid att tappa bort oss, som vi helt säkert skulle göra. Vi hade ju aldrig varit på en flygplats förut, så det var ju ganska sannolikt.

Vi gick först till incheckningen och checkade in vårt bagage och tog vårt handbagage med oss. Vi gick till securityn och hade ännu inte tappat bort oss. Det var ett mirakel. Vi la våra datorer i en sådan där box för sig, som man skickar in i den där stora maskinen där de kollar vad som är i. Jag och Julle hade likadana datorer, så det såg lite roligt ut. Vi la också våra väskor på bandet och våra metallsaker. Bandet rullade och våra väskor och andra prylar åkte in i maskinen. Mamma skulle precis gå igenom säkerhetskontrollen när det kom fram någon till henne.

”Ursäkta, du kan inte ha med de här”, sa mannen. Han hade på sig uniform och i händerna hade han två festisar.

”Va? Kan jag inte?” frågade mamma förvånat.

”De innehåller mer vätska än tillåtet” sa han viktigt. ”Du är tyvärr tvungen att kasta dem”.

”Jaha, men om jag blir lite törstig på planet då?” frågade mamma. Nu började det bli pinsamt.

”Då får du ta och köpa dig dricka på planet”, sa han.

”Men om jag inte har råd, då?” frågade mamma med stora ögon. Jag såg att också Julia började skruva på sig lite. Jag vet inte vad som flugit i mamma, hon brukade inte vara sån här.

”Förlåt, frun. Men så är reglerna. Och om du reser till USA, så gissar jag, personligen på att du skulle ha råd att köpa dig lite läsk”, sa han, och det märktes att han började bli lite irriterad, han var ju inte särskilt vänlig längre. Nu kollade alla på oss.

”Jaha, ja”, sa mamma, lite surt. ”Men kan jag åtminstone få ta en nu?”

”Självklart, så länge du inte har gått igenom”, sa han och gjorde en gest mot säkerhetskontrollen. Mamma tog en av festisarna och satte i ett sugrör. Hon började dricka. Hon drack upp den och slängde den i soptunnan som stog bredvid.

”Så, den var väl inte så farlig, va?” sa hon kaxigt till mannen och vände sig sedan mot oss. ”Kom nu tjejer, så går vi”.

Alla klarade sig igenom utan att den började pipa, och vi fick vårt bagage och våra datorer som vi la ner i våra väskor. När vi gått därifrån så började alla prata.

”Mamma, det där var pinsamt!” sa jag och Elsa i mun på varandra. Vi började fnissa lite, men sedan blev vi allvarliga igen.

”Eeh... Jag håller faktiskt med”, sa Julle försiktigt.

”Ja! Vad höll du på med?” frågade Elsa.

”Jag bara... blev lite arg. Jag vet inte varför”, sa mamma ursäktande.

”Mamma”, suckade jag.

”Men vi ser aldrig honom igen!” sa mamma optimistiskt.

Lite senare satt vi på en bänk och väntade på att boardingen skulle öppna.

”Kan jag och Julle gå och ta något litet att äta, mamma?” frågade jag.

”Visst. Är du hungrig Elsa?” sa hon och Elsa skakade på huvudet. Vi gick till ett litet café och började se vad dem hade. Plötsligt gick någon in i Julle. Hon ramlade nästan, och det gjorde nästan den andra personen också.

”Oj, förlåt!” sa personen. ”Jag är så ledsen!”

”Det är ingen fara”, sa Julle. Jag kollade på personen och såg att hon var en tjej i våran ålder. Hon hade halvlångt, mörkbrunt hår och gröna ögon. Hon såg orolig ut, jag gissade på att hon var orolig för att Julia var arg.

”Är det säkert?” frågade hon.

”Ja, då”, sa Julia och tittade också på henne. ”Jag heter Julia, men alla kallar mig Julle. Vad heter du?” frågade hon och räckte fram handen.

”Eehm, jag heter Linnea”, sa hon och tog Julles hand.

”Och det här är Ronja, min kompis”, sa Julia när de skakat hand, och gjrde en gest mot mig.

”Hej”, sa jag och sträckte fram handen. Vi skakade hand och nu såg Linnea glad ut.

”Ni verkar ju snälla! Vart ska ni?” sa hon och skrattade lite.

”Vi ska till USA, Miami”, sa jag.

”Va? Men dit ska ju jag med! Då kanske vi ses på planet! Om det är samma plan, alltså”, sa hon glatt.

”Ja! Vad kul!” sa Julle. ”Vi tänkte ta något att äta nu, du kanske vill sitta med oss?” la hon till.

”Jag hade gärna gjort det, men jag måste leta upp någon, jag är ledsen”, sa hon.

”Det gör inget. Vi får se om vi ses på planet då!” sa Julle och log. Jag log också. Hon sprang iväg medan vinkade till oss.

Vi vinkade tillbaka. Hon där Linnea verkade ju riktigt snäll. Jag hoppades att vi skulle se henne igen.

--------------------------------------

Så! Nu blev det ett riktigt långt kapitel! Grattis till Linnea, som fick vara med! Men var inte ledsna, ni som inte kom med, ni kanske kommer med nästa gång, jag kommer nämligen att hålla fler sånna här tävlingar!

Ledsen att det här kapitlet blev lite tråkigt, men jag tänkte bara på att inte göra det för långt :( Men ja, ja! Börjar på kap 6 snart! <3 :)