Julias perspektiv

Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade väntat på det här ögonblicket så länge! Vad skulle jag säga? Jag fick ju inte verka som ett vanligt, nördigt fan. Jag skulle vara speciell. Varför hade jag svimmat? Jag var så arg på mig själv. Jag hade mycket hellre svimmat när vi tog den där läskiga sprutan i sjuan och tagit all skit från killarna i klassen än att svimma nu! Jag fick komma på något. Jag reste mig upp.

”I think it was because it's so hot in here. I mean, we're from Sweden. It's very much colder there, you now”, sa jag och borstade av mina kläder. Det var en dålig lögn, men jag kunde i alla fall hoppas på att de skulle skratta.

”Sure. You're a directioner, right?” sa Niall och log. Han kollade på mig och jag kunde inte prata. Jag fick bara fram ett ”mm” och nickade. Han skrattade lite.

”Are you okay?” frågade Liam oroligt.

”Sure”, sa jag kort och nickade. ”I think so”.

”Good. I will just go and pay for the bottle of water I opened”, sa han sedan. Han nickade mot flaskan han höll i handen och började gå mot kassan.

Ronjas perspektiv

Niall skrattade lite mer. Han var ju tusen gånger sötare i verkligheten! Jag skämdes så för att jag inte hade känt igen dem från början. Men min kompis svimmade ju, så jag hade väl en ursäkt.

”What's your name?” frågade han mig.

”My name is Ronja”, sa jag snabbt. Jag var så nervös.

”Rona?” frågade han och rynkade på ögonbrynen. Jag kunde inte låta bli att fnissa över hur han uttalade mitt namn.

”Ronja!” sa jag mer tydligt den här gången, medan jag fnissade.

”Ronja?” sa han och la huvudet på sned. Han sa det rätt den här gången, men uttalet var fortfarande roligt. ”Am I right?” frågade han och log.

”Yes, I guess so”, sa jag och fnissade.

”I hope you have a name that is less complicated”, sa Niall och kollade på Julle.

”Julia”, sa hon och log.

”Julia”, sa han. ”That was easy”. Han log igen. Då kom Liam tillbaka.

”Look! This is Julia and Ronja!” sa Niall stolt och pekade på oss när han sa våra namn. ”It's a bit hard to say Ronja, but you'll learn it”, la han till.

”Hi Julia and... Ronja?” sa Liam och han klarade att säga det, men med samma lustiga uttal som Niall. Både jag och Julle log, och Niall såg lite sur ut för att Liam klarade det på första försöket.

”I guess we'll se you later”, sa Niall och vinkade.

”Bye!” sa både jag och Julia samtidigt.

När de hade gått kollade jag och Julle samtidigt på varandra. Vi log. Sedan kramade vi varandra och tjejskrek. Vi snurrade runt i kramen och var helt galna.

”I'm sorry, but you have to be more quiet”, kom en man som jobbade i mataffären och sa. Vi nickade med stora, oskyldiga ögon. När han hade gått gick vi och hämtade vår korg med en tandborste och två påsar chips, och gick till kassan. Allt kändes så overkligt. Hade vi verkligen vart i en mataffär när vi träffat Niall och Liam? Det hade vart normalare om vi hade träffat dem på... jag vet inte... en äng? På stranden? Mitt inne i staden? Men inne i en mataffär? Det kändes för vardagligt.

När vi kommit hem så slängde vi av oss skorna och började skrika.

”Vad är det, tjejer?” frågade mamma förvånat när hon kom in från balkongen med Elsa hack i häl. Hon lät en smula oroad också.

”VI HAR TRÄFFAT NIALL OCH LIAM!” skrek vi i mun på varandra. Vi började berätta, fortfarande skrikande, samtidigt, så att man inte hörde ett ord av vad vi sa.

”Va?” frågade Elsa med stora ögon. Jag trodde att hon i alla fall hade fattat att det var något väldigt speciellt.

”Åh, det här påminner mig om när jag var ung”, sa mamma, och jag tror att alla slutade lyssna där. I alla fall jag. Efter det kom förmodligen en historia om när hon träffat sin största idol och han kysste henne på handen. Den historian tröttnade man ju aldrig på. Suck. Men egentligen så var jag för glad för att vara trött på mamma.

Efter ungefär en timme gick jag och Julle ut för att kolla på stranden. Det hade börjat bli solnedgång och palmerna skapade skuggor över stranden. Plötsligt såg jag någon som hoppade ut från skuggorna.

”Boo!” sa personen. Det var Niall!

”Hi!” sa jag och Julle, alldeles överväldigade. ”You scared us”, skrattade Julle.

”So, what are you doing?” frågade Niall.

”We just wanted to look around”, sa jag och log. Det var svårt att inte le när Niall stog framför en.

”Can I walk with you?” frågade Niall.

”Sure!” sa jag. Just då hörde man Julles ringsignal. Hon plockade upp mobilen ur väskan och kollade på den.

”Det är pappa” viskade Julle till mig. ”I have to take this” sa Julle ursäktande till Niall. Efter att hon hade pratat en stund med sin pappa och Niall förundrande hade kollat så la Julia på.

”I have to go to the hotel, it's something important I have to do”, sa hon.

”Okay”, sa Niall. ”Bye then!” sa både jag och Niall samtidigt och vi började skratta. Julle gick, och nu var jag alltså ensam. Med Niall. På stranden, i solnedgången. Vad skulle hända nu?

-------------------------------------------------

 Då var sjunde kapitlet klart! Jag hoppas att ni inte slutat läsa denna novellen nu, jag har bara haft så sjukt mkt att göra nu, så jag har inte hunnit vara kreativ och skriva på novellen.. Men kolla på min lilla

www.linneapea.bloggplatsen.se där jag har hållit mig ganska uppdaterad :)