Ronjas perspektiv

Jag somnade direkt efter att jag och Julia hade lagt på. När jag vaknade nästa dag kände jag mig riktigt utsövd. Jag kollade på min klocka som stog på nattduksbordet och såg att det stog 09:52. Jag satte mig upp i sängen och gäspade och sträckte på mig. Fortfarande lite trött reste jag mig upp för att dra upp min gardin framför fönstret och märkte att ljuset var typiskt för en vanlig sommarmorgon. Jag började öppna det som vanligt tröga fönstret och det gnisslade väldigt, men det gick upp. När jag andades in den lantliga luften och kollade ut över ängen som låg utanför mitt fönster såg jag en ensam fågel flyga över himlen. Jag hoppade till när det plingade till i min dator och jag gick fram till den för att kolla vad som hade hänt. Det var Julia som skickat ett mail. Jag läste.

Hejj Ronjis! Skulle bara kolla om du hade frågat om vart ni skulle än. + att jag undrade om jag kunde få följa med i ditt bagage? Ps. Min mobil funkar inte :(

Haha, som vanligt kunde inte Julle skriva ett mail eller sms utan något skämt i. Men jag hade ju faktiskt inte  frågat än. Jag hade ju varit så utmattad igår att jag hade somnat med en gång. Och det var alltid något problem med någon av hennes prylar.

Sorry Julle men jag har inte frågat än. Mailar när jag har! Typiskt dig att paja din mobil xD

Jag var tvungen att kommentera hennes mobil, och hon visste att jag bara skämtade om sånna saker, så det var ju ingen fara.

Elsas perspektiv

Jag smög ut i köket. Jag gillade att smyga. Jag visste inte varför. Jag tänkte att jag var töntig, skrattade i huvudet och började gå vanligt. Jag trodde att jag var en normal 13-åring egentligen. Det var ju så. När man var med kompisarna så verkade alla så coola, men egentligen så var de flesta lika barnsliga som 4-åringar.

Jag satte mig på en köksstol. Jag lyssnade. Jag gillade att sitta ensam och lyssna i huset när alla sov. Ibland kunde man höra någon snarka eller mumla något i sömnen, men oftast var allt knäpptyst.

Jag hörde något. Det var någon som gick. Vem? Var det Ronja? Eller mamma? Jag smög dit ljudet kom från. Det var bara runt hörnet och jag hoppade fram för att se vem det var. 

Ronja trillade nästan baklänges. Hon var väldigt lättskrämd. 

"Vad gör du, skitunge?" sa Ronja, men hon var inte arg. Hon log, men jag såg att hon andades fort. Hon hade blivit skrämd. 

"Fick dig!" sa jag med ett stort leende på läpparna.

"Visst, jag ger mig", sa Ronja och höll upp händerna i luften som om någon siktade på henne med en pistol.

"Vad gör du, då?" frågade jag och fnissade fortfarande lite.

"Jag måste hitta mamma", sa hon och kollade över axeln på mig. "Var är hon?"

"Hon sover, tror jag", sa jag och gick och satte mig vid bordet igen.

"Tack", sa Ronja. Jag tryckte i mina hörsnäckor och slog på min favoritlåt på min mobil. Jag drömde mig bort till en perfekt värld. Det gjorde jag ofta. En värld där jag haft en pappa som vart där och stöttat mig hela mitt liv.

Ronjas perspektiv

Jag hittade mamma. Hon satt i sängen och läste i sitt rum.

"Vad är det, gumman?" sa hon och kollade inte ens upp på mig. Hon var helt uppslukad av boken. 

"Jag bara undrade lite om resan", sa jag och kollade spänt på henne. Jag visste inte om jag skulle klara att den var någon annanstans än Miami. Jag kanske bara skulle bryta ihop och gråta.

"Vadå, då?" sa mamma, satte ett finger där hon var i boken och kollade upp på mig.

"Vart går den? Var kommer vi att bo?" frågade jag.

"Hmm..." sa mamma och tänkte efter. "Jag har för mig att den går antingen till New York eller Miami. Jag kan kolla min mail sedan och se vad det stog", sa hon och kollade fundersamt på mig. det första jag kände var att jag blev otroligt glad. Sedan så kände jag att jag blev väldigt nyfiken och ängslig. Tänk om den var till New York ändå?

--------------------------------------------

Jao, det var första kapitlet då! Hoppas ni gillade det och kommentera gärna! <3

//Linnéa

Just det Ronja är 19 år och letar efter en lägenhet hon kan flytta in i med Julia. (Som oxå är 19)

<3 // Linnéa

Jag öppnade dörren och gick in i huset. Jag hade alltid bott här, så länge jag kunde minnas. När man kom in i hallen såg man en stor röra, alla mina jackor och skor, och sedan min mammas och min lillasysters. Men jag hade mest. Jag älskade att shoppa. Min mamma och pappa hade skilt sig när min lillasyster Elsa bara var en liten bebis. sedan dess hade jag inte träffat honom. Han bara stack. I början hade jag längtat och tjatat om att få träffa honom, men sedan gav jag upp. Jag skulle aldrig få träffa honom igen. Aldrig.

Jag tog av mig skorna och slängde jackan över skohyllan, sedan sprang jag in. 

"Ronja? Är det du?" hörde jag mamma säga.

"Nej, det är en tjuv", suckade jag.

"Kom, så ska jag visa dig en sak!" sa hon glatt och ignorerade mitt tonfall. Jag gick in till köket där hon och Elsa stog lutade över köksbänken. De kollade i någon slags broschyr. Jag ställde mig bredvid mamma och kollade jag med.

"Vi ska åka bort!" sa Elsa glatt med ett enormt leende. Hennes blonda hår var rufsigt, och lika lockigt som vanligt.

"Ska vi?" frågade jag mamma. Jag trodde henne egentligen inte. Elsa var en bra skådespelerska och jag trodde inte att vi hade råd. Vi hade nästan aldrig åkt utomlands förut.

"Ja, det ska vi! Till USA!" sa mamma med ett glädjetjut. "Mitt jobb betalar för resan. Jag blev månadens anställda och fick ett pris!" 

"Va?" sa jag. Nu blev jag förvånad. Jag trodde bara att hon hade skämtat om att hon satsade på att bli månadens anställda. Hon jobbade på en hotellkedja som hade hotell jorden runt.

"Fast jag måste jobba lite där ändå" sa hon sedan. "Men det kommer att bli kul!"

"Tänk liksom USA!" hojtade Elsa. Elsa var 13 år och hon började bli lika shoppinggalen som jag var.

"Gå upp och packa!" sa mamma glatt. "Vi åker i övermorgon! På morgonen!"

"Redan? Men jag måste ju hinna prata med mina kompisar innan!" sa jag.

"Det hinner du göra imorgon. Skynda dig nu!" sa mamma glatt och rusade iväg med en stor resväska.

Jag gick till mitt rum och tog fram min mobil ur fickan. Jag var tvungen att ringa min bästa kompis redan nu.

Det gick tre signaler innan hon svarade.

"Hej Ronjis! What's up?" sa Julia. 

"JAG SKA TILL USA!" nästan skrek jag.

"Va? Va? Ska du? Var?" sa hon förvånat.

"Oj", sa jag när jag kom på att jag glömt att fråga. "Jag vet inte", sa jag sedan.

"Om du säger att du ska till Miami så dör jag!"

"Varför?" frågade jag förväntansfullt. Det var tydligen något bra som skulle hända där.

"ONE DIRECTION KOMMER JU ATT VARA DÄR DÅ VET DU VÄL!" hojtade hon glatt.

"Va?", sa jag. Julia älskade One Direction och hade fått mig att börja gilla dem lite. Eller ganska mycket.

"Om du träffar dem får du ta dubbla autografer och dubbla kort, okej?" sa hon avundsjukt, men glatt.

"Självklart, jag lovar", sa jag och började fnissa. Vi la på och jag längtade ännu mer efter resan. Jag hoppades bara att den var till Miami.

______________________________________________________

Hoppas att den verkar okej, haha!

Tack för att du läste och kommentera gärna!

PS. Sorry om jag har skrivit ngt slarvfel eller stavfel ni får bara tänka bort det ;)

// Linnéa

Hej! Första inlägget nu, och jag tänkte börja skriva på min fanfic imorgon, för jag har inga idéer just nu, så vi får se! Måste typ alltid tänka lite innan jag börjar haha!   

// Linnéa